Sverige hamnar längst ner i OECD:s senaste rankning av medlemsstaternas arbete med digitalisering av den offentliga sektorn.
24 november 2020
Sverige hamnar längst ner i OECD:s senaste rankning av medlemsstaternas arbete med digitalisering av den offentliga sektorn. Enligt OECD är Sverige sämst på proaktivitet och att utforma offentlig sektor för digitala processer. Vi är näst sämst på öppenhet som standard och användardriven utveckling. Och vi hamnar bland de tio sämsta vad gäller datadriven offentlig sektor och offentlig sektor som en plattform. Är detta något vi ska oroa oss för? Håller vi på att hamna hjälplöst efter i den digitala utvecklingen?
För att kunna svara på den frågan bör man först ha en uppfattning om vad den offentliga sektorns uppdrag är och vilka ramar som finns för den offentliga verksamheten.
Grundläggande för det svenska statsskicket är folksuveränitetsprincipen och legalitetsprincipen som slås fast i regeringsformen 1 kap 1 §. De innebär att all offentlig makt utgår från folket och att all offentlig verksamhet ska utövas under lagarna. Alla åtgärder i offentlig sektor, även sådana som inte syftar till ett myndighetsbeslut ska alltså gå att spåra tillbaks till ett demokratiskt fattat beslut och kunna finna stöd i rättsordningen.
Nästa bestämmelse av vikt för digitaliseringsarbetet är regeringsformens ändamålsparagraf, i 1 kap 2 §. Där stadgas att den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet; att den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten samt att det allmänna särskilt ska trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa. Vidare slås fast att det allmänna ska:
Även objektivitetsprincipen i regeringsformen 1 kap 9 § är viktig att beakta. Den slår fast allas likhet inför lagen samt att domstolar och förvaltningsmyndigheter ska agera sakligt och opartiskt.
Utöver dessa mål och principer har varje myndighet ändamålsbestämmelser i sin myndighetsinstruktion och ibland även i annan styrande lagstiftning. För kommuner och regioner finns ändamålsbestämmelser i den lagstiftning som styr verksamheten som exempelvis skollagen, socialtjänstlagen, hälso- och sjukvårdslagen samt plan- och bygglagen.
Det finns alltså en lång rad styrande principer och mål för den offentliga verksamheten men varken proaktivitet eller utformning av offentlig sektor för digitala processer finns med bland de grundläggande principerna eller målen. Detta är inte ett förbiseende eller en konsekvens av att de grundläggande delarna av vår grundlag utarbetades i en annan tid. Det beror på att digitalisering är ett verktyg och inte ett mål i sig. De är någonstans här som OECD:s sätt att mäta digitalisering blir fel.
Varför är en process som är designad för att digitaliseras bättre än en process som fungerar för att fullgöra det uppdrag som på demokratisk väg fastställts för en viss myndighet? Och varför ska vi investera stora belopp på att bygga en gemensam nationell portal för offentlig sektors alla e-tjänster? Visar inte Yahoos öde att portaler till internet inte är det som användare efterfrågar. Hur demokratiskt riktigt är det att låta en aktiv, och många gånger resursstark grupp, utforma en myndighets uppdrag och hur de utför den istället för att detta styrs genom de traditionella demokratiska processerna?
En användardriven utveckling som dras så långt som OECD pekar mot i vissa delar riskerar att vi får en situation där svansen viftar på hunden; där myndigheterna med användarna i ryggen talar om för regeringen och riksdag vad de ska göra istället för att riksdag och regering med väljarna i ryggen utformar myndigheternas uppdrag.
OECD:s mätning handlar dessutom mycket om hur offentlig sektor arbetar och organiserar sig, inte om vad som uppnås. Är enda vägen att bli bra på att arbeta med datadriven verksamhet att det finns en CDO (chief data officer) på varje central myndighet? Blir man mer proaktiv om man har en central förteckning över offentlig sektors alla digitala tjänster?
Det är också värt att komma ihåg att OECD:s mätning bygger på självskattning. Det gör att de poäng man får påverkas av respondenternas subjektiva bedömning. De är också känsliga för strävanden att hamna högt i en jämförelse för att få fördelar av det och strävanden att visa på att det behövs mer resurser för vissa insatser vilket kan bidra till en låg poängsättning. Hur ska man exempelvis svara på frågan om det finns krav på att proaktivt involvera externa aktörer i arbetet med nya regelverk. Räcker det beredningskrav vi har i Sverige där vi tar in remissyttranden från externa aktörer eller anser man som respondent att det krävs något mer?
Det finns betydande risker både ur demokratisk och verksamhetsmässig synpunkt att svälja OECD:s sätt att bedöma offentlig sektors arbete med digitalisering rakt av och att försöka anpassa sitt arbete så att Sveriges position stärks i en internationell jämförelse.
Vi har mycket att göra vad gäller digitalisering för att främja en hållbar utveckling, stärka skyddet för den personliga integriteten, öka möjligheterna till delaktighet och stärka den ekonomiska välfärden med mera. Men det är just detta, den offentliga sektorns uppdrag som måste stå i fokus inte digitaliseringen i sig.
Digitalisering är spännande och den nya tekniken erbjuder fantastiska möjligheter, men det är inte offentlig sektors uppgift att alltid anamma den senaste tekniken eller managementfilosofin. Arbetet med digitalisering måste vara relevant utifrån den offentliga sektorns uppdrag och varje myndighets specifika uppgift och bidrar till att förbättra en verksamhets förmåga att utföra sitt uppdrag på ett författningsenligt sätt. För att ha goda förutsättningar att vara relevant bör arbetet med digitalisering också ske verksamhetsnära.
Och för att svara på rubrikens frågeställning; nej, Sverige är inte sämst i världen på digitalisering. Jag vill hävda att vi inte ens är sämst bland OECD-länderna. Men vi kan inte slå oss till ro. Det finns mycket kvar att göra.